Om Albin Lindståhl, nedtecknat av pappa Stig

När jag växte upp i Tranås bodde min morfar och mormor i Graby i Sunds socken och avståndet dit var ca 3,5 mil. Det låter inte långt idag, men ingen hade bil, så för att åka och besöka mina morföräldrar fick man först åka buss till Sunds kyrka och därifrån gå ca tre kilometer till Graby. Man kunde också ta med cyklar på bussen, men det kan jag inte komma ihåg att vi någonsin gjorde, det kostade nämligen extra. Min mormor, och framförallt min morfar cyklade mycket och cykeln var Albins transportmedel när han åkte till olika förrättningar i sitt yrke som skogvaktare.

Det jag vet om Albins tidigare liv har jag hört från min mamma Lilly, men aldrig något från min mormor. Albin växte upp i ett litet torp, Långviken, utanför Skinnskatteberg i Västmanland, och där bodde hans föräldrar kvar. Lilly berättade att Albin varje år tog tåget och besökte sina föräldrar, men varken Hans hustru, Hildegard, eller något av de tre barnen följde någonsin med. Detta innebär att hans fru aldrig träffade sina svärföräldrar och hans barn aldrig träffade sina farföräldrar. Jag kommer ihåg att Lilly brevväxlade med en kvinnlig släkting på sin pappas sida som bodde i Fagersta. Det är allt jag vet om hennes kontakter med släkten på sin pappas sida och jag är övertygad om att det inte fanns några andra.

Albin hade skomakarverktyg, och när hans barn växte upp gjorde han skor till dem och även till sin fru. Lilly ansåg att hennes pappa var mycket duktig som kunde göra skor, men hur han fått denna färdighet talades det aldrig om. Senare har jag fått veta att hans far var skomakare, åtminstone på deltid, och Albin hade helt enkelt lärt sig yrket av sin far. Jag vet ingenting mer om Albins pappa och jag vet bara en sak om hans mamma; Det hade varit fest bland ungdomen i trakten och slagsmål utbröt mellan ortsbefolkningen och rallare som höll på att bygga järnväg där. En av hennes söner slog till en rallare så illa med en snusdosa, de var av metall på den tiden, att det uppstod blodvite och kroppsskada. När mamman senare fick höra detta, krävde hon att få snusadosan av sonen och gick sedan ut i skogen och grävde ner den. Jag vet att jag frågade flera gånger om det var Albin som höll i snusdosan, men fick bara undvikande svar.

Jag hörde att Albin som ung man tog värvning, en av få möjligheter på den tiden att något förbättra sin sociala position i samhället. Efter det militära började han på en skogvaktarskola i Skoghall, som, har jag tagit reda på senare, låg i Ärla socken utanför Eskilstuna.

Som färdig skogvaktare började han arbeta för Rääf i Buhlsjö, som ligger strax öster om Österbymo. Vid sin tjänstgöring där, arbetade han i skogen, rätt långt från Buhlsjö och fick sin lunch utburen till sig av en ung flicka, som senare blev min mormor Hildegard. Det ena med det andra skedde där i skogen och det ledde till att Hildegard blev med barn och de gifte sig. Barnet, som var min mamma Lilly, föddes 20:e mars 1908, då var Hildegard 18 år och Albin 32 år. Albin kallade alltid Lilly för Lillan och hon ansåg, sannolikt med rätta, att hon hade en alldeles särskild plats i sin pappas hjärta.

Den bortgångne Kurt Fredriksson från Vinnersrum på Asby Udde, kommer väl ihåg Albin, eftersom han vistades mycket i sitt arbete på Asby Udde, där hans senare arbetsgivare Boxholms Bolag hade stora skogar. På vägen hem till Graby passerade han Gunnsjö affär och där brukade han stanna, ta sig ett par pilsner och prata med de övriga kunderna. Vid ett sådant tillfälle lär han ha sagt; ”Jag trodde jag skulle förbli ungkarl hela livet men sen jag kom till Buhlsjö så tog det bara två veckor innan jag skulle bli pappa.”

Den lilla familjen bodde i skogvaktarbostaden på Buhlsjö, som är det gröna huset på vänster sida före ladugården, när man åker mot Kisa. Lilly ha berättat att när hon var 7 år började Albin att arbeta som skogvaktare på Boxholms Bolag och familjen flyttade till den vänstra flygeln i Graby. De bodde i den högra delen, där det var ett stort kök till höger om ytterdörren och innanför det mot åkern var två sovrum. På övervåningen var det minst ett rum, där gäster fick bo. Lilly berättade att i det rummet hade en person skjutit sig, kanske hette han Armsköld, och det fanns en stor fläck på tröskeln som aldrig gick att tvätta bort. Jag kom ihåg att jag tänkte på det när jag skulle somna i det rummet.

Boxholms bolag hade stor sågverksamhet i Boxholm och behövde mycket timmer. Detta fälldes på de egna stora skogarna runt sjön Sommen. Det kapade virket kördes ut på isen och när denna gick upp drogs det flytande på vattnet till Boxholm med en bogserbåt, t ex Boxholm II.

Arbetsledare för virkeshanteringen på land var skogvaktaren, och Boxholms Bruk hade ett tag sju stycken skogvaktare anställde. Skogvaktaren bestämde på sommaren och hösten vilka träd som skulle fällas, genom att med en yxa göra ett hugg i barken. Man sade att han blekade på trädet. Sedan på vintern ledde han arbetet med att fälla träden, såga upp dem i lämpliga längder och med häst transportera virket till en basväg. Därifrån kördes timret ut på Sommens is. Ett sådant arbetslag kunde bestå av ett tiotal personer där de allra flesta var torpare och småbönder som sysslade med jordbruk på vår, sommar och höst och jobbade i skogen på vintern. Skogsarbetet gav reda pengar i fickan och var uppskattat.

Albin hade alltid varit mycket intresserad av fiske och jakt och jag kommer själv ihåg att han en gång kom hem till Graby och lade upp sex stora gäddor på diskbänken, fångade på vintern i Stora Sundsjön med numera förbjudna gäddsaxar. En annan gång kommer jag ihåg att han på vintern kom körande med spark från tomtahållet med ett rådjur på sparksitsen.

Boxholms Bolag fick det tufft ekonomiskt i början på trettiotalet och beslöt att sälja ut ett antal torp för att få in pengar. I den vevan friköpte t ex Rune i Bäckens morfar torpet Bäcken. Albin som var mycket intresserad av fiske särskilt kräftfiske, såg till att avstyckningen av Sjöbo kom att innehålla en lång strandlinje. Han var inte intresserad av mark eller fiskevatten för som skogvaktare fiskade han fritt på alla ”Bolagets” vatten. 1932 köpte han Sjöbo och köpeskillingen var det uppskattade värdet på skogsinnehavet. Bolaget har alltid värnat om sina anställda. Virkespriserna steg och när Albin något år efter köpet, avverkade och sålde den mogna skogen i Sjöbo, fick han mer betalt än vad han hade köpt hela stället för

Efter köpet av Sjöbo skedde en del förändringar. Den ursprungliga vedboden, som stod ungefär där Rolfs vedbacke nu är, rullades på stockar ner till sjön och är nu båthuset. Albin hade en blåmålad rejäl roddbåt av sommaskeppstyp som gick att köra in i båthuset, som då låg närmare vattenytan än nu. Den tidigare bebyggaren i Sjöbo, Kalle i Sjöbo, hade sin båt i skepavika ijämte Hakehall, som ju är en skyddad hamn. Orsaken till placeringen av båthuset är oklart, men Albins favoritmetställe var bara 5 – 20 meter utanför båthusets nuvarande placering.

Ett trädgårdsland – kallgårdsland – anlades mellan torpstugan och ladugården, en ny vedbod byggdes i ladugårdens förlängning, en bottenplatta av cement gjöts i ladugården och ladugårdsrummet delades av en mellanvägg. En skorstensstock murades upp, och i den södra halvan installerades en vedspis och i den norra halvan en bykebase som användes för att koka tvätt. Nu kunde Hildegard tvätta precis när hon ville. Tidigare tvättade man gemensamt i Graby, tillsammans med arrendatorsfamiljen Thörn och familjen Gustavsson i Bergsbo och använde en gemensam bykebase, som jag tror var placerad i stugan Dammen. Som jag kommer ihåg det värdesatte Hildegard att kunna vara sin egen när det gällde tvätten och inte behöva styras av andra.

Man pratade även om att bygga om Sjöbotorpet till permanentbostad när Albin pensionerades och, som man trodde, inte kunde ha kvar sin tjänstebostad. Jag kommer t o m ihåg att jag sett ritningar på Sjöbostugan med en påbyggd övervåning.

Mina morföräldrar var rätt mycket i Sjöbo och jag tror att blev lite av en fristad för dem. Hildegard sysslade i sitt land och Albin metade på sjön och sedan drack de kaffe ihop, som kokats på järnspisen i rummet i ladugården. Det enda de gjorde med Sjöbostugan var att flytta takteglet därifrån och lägga på ladugården, som ursprungligen bara hade sticketak. Sjöbostugans restaurering sköttes helt av min pappa Roland.

Jag kommer ihåg Albin som en sträng och stram person och så var han säkert också som husfar. Han var en god historieberättare och jag vet att Hildegard flera gånger beklagade sig att han var borta så mycket i stugorna och pratade och drack kaffe. Måhända innebar hans ställning inom Bolaget att skogsarbetare med fruar gärna ville ligga väl till hos honom.

Det var Albins, och kanske också Hildegards mening att yngste sonen Birger också skulle ägna sig åt skogen. Man ansåg väl att Boxholms Bolag skulle ge en trygg anställning. När Birger slutat folkskolan som 14-åring, fick han följa med sin pappa i skogen. Birger gillade inte detta och på helt eget bevåg sökte han in till en skola i Motala för olika kontorsgöromål. Han kom in och meddelade som 16-åring sina föräldrar att han skulle flytta till Motala och börja på en kontorsskola. Han genomförde sin utbildning och började sedan på kontor i Linköping.

Mina egna minnesbilder av Albin och Hildegard börjar när jag vistades hos dem på Graby i samband med att min mamma Lilly hade en svår graviditet som slutade i missfall. Roland var ju tvungen att jobba så jag placerades hos mina morföräldrar. Det blev Hildegards huvuduppgift att ta hand om mej och det var säkert inte lätt eftersom jag var väldigt bortskämt, främst av min mamma. Hildegards rätt stränga regemente svarade jag på med att göra ett antal hyss. Efter några dar på det sättet tog Hildegard mej avsides och höll räfst och rättarting. Hon räknade upp och beskrev i detalj de dumheter jag gjort, jag grät och erkände och vi kom överens om att börja på ny kula och att allt skulle vara förlåtet, men jag hade ett villkor; att morfar Albin inte skulle få veta vilka dumheter jag gjort. Detta gick Hildegard med på direkt. Sedan nästa dag hörde jag från morföräldrarnas sovrum hur Hildegard i detalj berättade för Albin den lista på busstreck som jag hade gjort. Detta förlät jag egentligen aldrig Hildegard och min relation som vuxen till henne var respektfull, för hon var en rätt exceptionell person, men frostig.

Även Albin fick ta hand om mej ibland och jag minns att vi gjorde promenader tillsammas runt Graby och då berättade han från sin barn- och ungdomstid i Västmanland. Från detta minns jag bara namnen på två personer som han talade om; Bentjetravaren och Tvåtumspelle. Som vuxen har jag sökt efter de namnen men ingenting hittat.

Albin var mycket förtjust i att lösa korsord och hade uppslagsverket Nordisk Familjebok som han ganska ofta konsulterade. Senare, när jag börjat skolan och vi träffades brukade han fråga om olika saker t ex från Sveriges geografi, och blev synbarligen belåten när jag kunde svara på frågorna, vilket hände.

Jag minns, att min morfar Albin alltid gav mig en 10-öring när vi träffades och av min farfar Axel fick jag alltid en 25-öring, en tolvskilling som han kallade den. Albin var den som hade det bäst ställt av de två.

Albin älskade värme och eldade i kakelugnarna så att det var bortåt 30 grader i lägenheten. Veden sågade och högg han själv i en röd vedbod som fortfarande finns kvar och ligger på vänstra sidan om vägen mot Graby, mellan Dammen och allén.

Det han avskydde var flugor, som det på landet fanns i mycket större omfattning då än nu. Inne jagade han dem med flugsmälla och ute försökte han att åka ifrån dem på cykeln. När han körde i nedförsbacken från Sundbobyn till kyrkan trampade han frenetiskt för att köra ifrån flugorna, Han misslyckades ofta med detta och då trodde han att flugorna hade satt sig på hans rygg och följt med cykelekipaget som fripassagerare.

Albin fick magkräfta och sköttes hela tiden av Hildegard i Graby. När han blev så dålig att han inte längre kunde cykla och åka buss till Österbymo, fick Hildegard åka till Österbymo en gång i veckan och köpa ut en halvliter brännvin. Hon gillade inte detta, men gjorde det.

Albin dog i Graby den 3:e april 1955, då jag var 12 år. Jag minns att Hildegard, Märta Thörn, som var arrendatorsfru, och jag, satt i finrummet och där låg den döde Albin på soffan med ett lakan över sig. Det enda jag såg av kroppen var hans vänstra fot. Jag minns att Märta Thörn sa; ”Jaha, undrar vem av oss som ska bli näst att följa Albin till himlen?” Jag tänkte innerligt; Måtte det inte bli jag. Och det blev det inte heller, för nu är både Hildegard och Märta borta.