En båt - nedtecknat av pappa Stig

 

Båten uppdragen i skepaviken i Sjöbo.

Min pappa, Roland Carlsson, föddes och växte upp i Fiskarp, Blåviks socken. En gård som min farfar arrenderade av Boxholms bolag under mer än 30 år. Det var tänkt att Roland, som sina jämnåriga, skulle börja arbeta i jordbruket, när han slutat folkskolan, som han för övrigt bara besökte varannan dag på grund av den långa skolvägen. Men ödet ville annorlunda. I tidiga tonåren fick han polio, eller barnförlamning, som man sa på den tiden, och han fick dras med svaga ben och en ganska svår hälta under resten av sitt liv, och att arbeta i jordbruket var inte att tänka på.

I den här situationen vände sig Rolands mamma, Hanna, till en av bröderna Levander, som hade haft ett gott öga till henne en gång i tiden, innan hon träffade sin blivande man, och sade helt sonika ”Nu får du skaffa ett jobb åt Roland”. Så blev det och Roland började som snickarlärling på Tranås Wagnfabrik, ett företag som bröderna Levander startat, och som låg ungefär där ICA Kvantum i Tranås nu ligger. Tillverkningen av vagnar avtog för att till slut upphöra och man tillverkade istället flak och hytter till lastbilar samt specialfordon som brandbilar och ambulanser. Lastbilarnas chassin kördes från Volvo i Göteborg och Scania i Södertälje till Tranås av anställda som satt på en trälåda helt ute i det fria, väl påpälsade. Hytternas stommar var av trä, som sedan bekläddes med plåt och målades.

Roland besökte då och då sina föräldrar i Blåvik och lånade då någon roddbåt för att ta sig mellan Tranås och Blåvik. I slutet av trettiotalet beslöt sig Roland för att skaffa en egen roddbåt och vände sig till en båtbyggare i Kimarp, Andersson tror jag han hette, och beställde en båt. Båtens uppgift skulle vara att ros mellan Tranås och Blåvik med roddare och kanske ett par passagerare och den skulle vara sjövärdig för det kunde blås upp rejält på Sommen. Båtbyggare Andersson var mycket samvetsgrann och gick i brädgården på Kimarps såg och valde ut förstklassigt furuvirke till Rolands båt.

Ett vanligt sommaskepp, som var den traditionella roddbåten på Sommen, var framförallt byggt för transporter, och det förekom till och med att man på våren rodde ut kor på små öar för att beta under sommaren. För att sommaskeppen inte skulle bli fört tunga och otympliga användes ofta gran som byggmaterial. Det var lättare än fur men var inte lika beständigt.

1938 fick Roland sin båt levererad av båtbyggaren och den visade sig, som väntat, vara snabb och lättrodd men ändå stabil i blåsigt väder med stora vågor. Båten målades grön, och inte blå, som annars var tradition för båtar från Blåvik.

Jag föddes 1942 och redan som liten följde jag med i båten, när pappa och mamma åkte till Blåvik för att hälsa på mina farföräldrar. Jag har svaga minnen av att jag låg i fören av båten i en blå åkpåse som var fårskinnsfordrad, och jag hörde hur det porlande när båtstäven klöv vattnet.

Båten låg den mesta tiden uppdragen i åmynningen på norrabysidan och dit cyklade vi från Torsgatan 16. Överfarten till Blåvik gjordes när vädret var gynnsamt, ingen av oss kunde simma, men väderomslag kan ske kvickt på Sommen och några gånger blåste det upp rejält på tillbakaresan så vi fick ro tillbaka utefter Romanäs strand.

I början på 1950-tqlet köpte Lilly och Roland torpet Sjöbo vid Stora Sundsjön av Lillys föräldrar. Torpstugan och ladugården var i stort behov av renovering och Roland arbetade med detta under hela semestern (tre veckor) under de första 5 – 7 åren. I bland fick han hjälp av arbetskompisar från Vagnfabriken. I denna veva flyttades båten till Stora Sundsjön.

Rolands och Lillys barnbarnsbarn i träbåten på Stora Sundsjön. Bilden tagen frän Hakehall.

Som nämndes tidigare kunde det blåsa upp rejält på Sommen och vid ett sådant tillfälle vred Roland sönder årtullarna så att borden som de var fastsatta i sprack upp. Roland demonterade årtullarna, bytte de två överstas borden på båda sidor, återmonterade årtullarna och allt har fungerat bra sedan dess.

Ungefär 2015 splittrades en åra och jag tillverkade två kopior av de tidigare årorna. Jag fick hjälp av Sommens Båtservice i Sommen att såga ut konturerna med bandsåg. De gamla årorna finns nu som väggdekoration i bastun.

Ett rejält rötangrepp i kölens främre del upptäcktes 2018 och det hade spridit sig till bottenplankan. De ruttna delarna av köl och bottenplanka sågades bort och ersattes med friska bitar av furu. Då den dåliga delen av kölen sågades bort skedde detta utan planering så det fanns t ex inte några räta vinklar, vilket försvårade tillverkningen av den nya biten till kölen,

Den nya kölbiten på plats.

Till min hjälp hade jag en kapsåg där sågbladet kunde ställas in i såväl horisontal- som vertikalplanet med hjälp av graderade vinkelskalor. För att bestämma de vinklar som den nya kölbiten skulle ha för att ligga dikt an mot snittet i den befintliga kölens framdel så sågade jag till en hjälpbit som någorlunda låg an mot det främre snittet i kölen. Hur mycket vinkeln på hjälpbiten skulle förändras för att få perfekt passning beräknades genom att mäta upp springans storlek mellan ytan på kölen och ytan på hjälpbiten. Vinkelskillnaden beräknades sedan med antagandet att tangens för vinkeln är lika med vinkeln själv (i radianer). Detta är en mycket bra approximation för små vinklar. På detta sätt kunde den horisontella och vertikala kapvinkeln bestämmas för vardera av de två ytor på den nya kölbiten som ligger an mot den befintliga kölens snittytor. Resultatet blev bra men vägen dit var omständlig och tidskrävande och långt ifrån rak, och jag avundades gamla tiders snickare som säkert hade yxat till en motsvarande bit bara genom att använda ögonmåttet.

Rolands gamla båt är nu i gott skick och vattenberörda delar målas årligen både ut- och invändigt med träbåtsfärgerna Farm 80 och Farm 100.